Förut var 'hem' allting jag kunde tänka på. Jag ville hem nununu. Men tiden gick, och senare när jag tänkt på det har jag nästan fått panik. Visste hur extremt mycket jag skulle sakna detta underbara ställe och bara tanken på att lämna livet jag nu har här.. det är så konstigt? Det går inte ihop. Kan inte säga att varje dag har varit felfri, men det är det ju inte hemma heller. 
Fan. Om ca 2 veckor har jag varit här i 8 månader!? Vart tog tiden vägen? Jag hade ju nyss ett helt år att se fram emot, och nu går det bara neråt. Nej förut började jag nästan gråta bara av tanken. Kanske kan kännas lite överdrivet, men jag har ju verkligen ett annat liv här nu. Jag känner mig som en av dem. Jag är ingen gäst längre. Och att veta att man snart ska lämna allting för gott, verkligen för evigt, känns förjävligt. Det var en annan sak att lämna Sverige, jag visste ju då att om ett år skulle jag vara hemma igen. Men här, jag har träffat så otroligt underbara människor som jag inte vill lämna! 

Sedan började jag förstå att jag faktiskt inte kan panika längre. Jag ska ju hem vare sig jag gillar det eller ej. Kan ju inte direkt stanna kvar här efter att mitt år som utbytesstudent är slut? Sen har jag ju faktiskt ett liv hemma på andra sidan jorden också. Helt plötsligt skulle det inte vara så farligt längre att komma hem och träffa familjen igen, och för att inte tala mina underbara vänner som stöttat mig genom alla månader. 

Så min slutsats efter allt velande, är att jag ska njuta som faan den tiden jag har kvar! Och sedan när det är dags att åka hem så ska jag vara så stört nöjd och stolt över mitt år här i Australien och att det ska bli så otroligt kul att komma hem!